Vingklippt

Nu flyttar jag från stan.
Mot nya mål, Vingklippt!

I alla fall av sekreteraren på teamet. Hoon ringde idag, med en sista minuten tid till läkaren. Jag tackade ja.
"Det är det som är så bra med dej! Du tar alltid de här besvärliga tiderna. Jag tycker om dej"
Jag tycker om henne också. Hon är den enda som ringer tillbaka. Dessutom vet hon hur mycket jag hatar att vänta på saker. Jag tar hellre någons avbokade läkartid än att vänta tre år och fyra evigheter.

Summan av mötet:
F-kassa och terapeut tycker det är mitt ansvar att de ska ringa tillbaka
Jag har en massa papper som ska fyllas i och skickas in för att KANSKE få mer sjukpengar
Jag måste boka tid hos läkaren, vem jag nu har
Jag får försöka hitta nått sätt att klara mej till dess att jag kanske får igenom förlägningen men får INTE jobba
Tid hos en sur terapeut på onsdag
Mindre än två vekor till jag flyttar och skiter i allt. Det är mindre stressigt att jobba än att slussas, glömmas bort, tjata och oroa sej.

Jag träffade på min nua handläggare på arbetsförmedlingen idag.Efter en väldigt rörig diskussion kom vi fram till detta:

• F-kassan har glömt kalla mej till mötet imorgon (igen)
• Det är F-kassan som sagt åt Arbetsförmedlingen att inte höra av sej
• Jag har rätt att kalla min handläggare på F-kassan för skit-kärring
• Arbetsförmedlaren skulle genast kolla upp hur de kan hjälpa mej min situation efter valborg

Jag måste säja att jag gillar de arbetsförmedlare som arbetar med oss "kodade".

På eftermiddagen ringer min handläggare från F-kassan:
- Hej, jag fick ditt medelande igår klockan 23.31
- Vad bra!
- Jag har inte fått tag i teamet.
- Nähä...
- Men jag har ett preliminärt möte med din terapeut imorgon.
- Jaha
- Jag ska försöka få tag i arbetsförmedlingen, så vi får reda på vem din handläggare är och om hon/han kan närvara imorgon.
- Jo..
- Ja, det kanske skulle vara bra om du också är med.
- Jag har redan bestämt med Sara att jag kommer vara där. Sara, min handläggare på försäkringskassa! Hon tyckte mötet skulle bli meningslöst utan mej. Halv tre på arbetsförmedlingen!

Tanten fick bråttom att lägga på och jag vann igen!

Sumering av det senaste året: vi ringer tillbaka, det löser sej, jag lovar att ringa, jag hör av mej, du behöver inte oroa dej, sånt löser sej, vi ringer tillbaka.

Den 3 april talade jag om för surtanten att jag är bostadslös från och med valborg. Hon skulle skicka papper och ringa tillbaka. Favorit i repris: Hon ringde inte tillbaka och inte har det kommit något med posten. Imorgon har det gått två veckor. Det är tur att det är långt kvar till Valborg och mina problem blir akuta. Saker hinner definitivt lösa sej av sej självt på två veckor.

Ringer tanten inte imorron, så tar jag mej en promenad förbi kontoret på onsdag. Jag ska frågar om jag kan få börja ta dit mina saker redan till helgen, eftersom det tar sin tid att flytta med kollektivtrafik. Jag har bett om hjälp i ett års tid och blivit lovad att "det löser sej". Den enda lösningen jag kan se så här sent är att få flytta in i F-kassans konferencerum. MED katt.
Funderar faktiskt på att skaffa mej ett pjano. De skänks bort på blocket och det kommer vara riktigt hatat när jag spelar falskt dagarna i ända i hopp om hjälp.

Jag tänker inte vara snäll och duktig. Jag har varit tyst alldeles för många år av mitt liv. Jag ska ha rätt till allt jag är lovad. Till och börja med är det ett samtal ich sen svaret på frågan jag ställt i ett års tid: Vad gör jag när mina pengar tar slut?

Jag ska bli en riktig plåga!

Efter att jag bad Horan att sluta knulla min kille och dra åt helvete, så har jag varit ganska ensam. Svinet gjorde inte saken bättre, utan sitt bästa för att isolera mej. Lägg på flera års psykisk sjukdom, så finns det inte många kvar. Det fanns endast en människa kvar i mitt liv, världens bästa vän. Det är en av de vackraste människor som någonsin kommer pasera i mitt liv. Hon har ägnat fem år åt att ge, utan att få något tillbaks. Hjärta!

Jag har fått leta efter nya människor. Inte vänner, för det har jag varit alldeles för rädd för. Jag har letat efter sociala relationer, fast på avstånd. Grannar, personal på gymmet, bibliotekarier osv. Det ger egentlige inte ett skit. På sätt och vis var det skönt att tvingas till socialrehab. Tvingas umgås med människor. I den formen var det ganska enkelt. Man träffades på botten, med otvättat hår, nära till tårar och någon typ av framväxt afasi. I den "arbetsrelationen" fanns inte de där kraven som skrämde mej. Jag behövde inte bli omtyckt, eftersom vi bara var "jobbarkompisar". Jag behövde inte säja bra saker. Jag var ju där för mitt sociala handikapp. Det fanns heller inga krav på att jag behövde vara "en perfekt vän". Ställa upp till 300% och allt det där. Ni förstår vad jag menar. Inom rehaben fick jag för första gången umgås med människor utan mina egna orimliga krav.

Min första rehabplats höll egentligen på att ta livet av mej. Ändå känndes det okej att gå dit. För jag viste att det skulle stå andra deltagare där och ta hand om mej. För vi tog hand om varandra. På ett kravlöst sätt. Utan att förvänta oss gentjänter.
Några av dessa finns kvar i mitt liv. Fortfarande på samma kravlösa vis. Vi dricker öl ibland. Skiter i att höra av oss i perioder.

Rehabplats två, där jag är nu, har gett mej otroligt många nya vackra människor. Samma kravlösa vänskap. Men med en otrolig värme och kärlek. Äkta! Jag adopterades snabbt av en liten Tant. Hittade en riktigt nära vän som fick mej att börja prata. Hon fick mej att inse att jag är sjuk men att det aldrig spelar någon roll. Att jag duger. Till och med är kanon och toppen.
Sen ramlade tjejen in, som kallar mej för Rehab-Bästis. Tillsammans har vi växt, fortare än någon kunnat tro. Vi har peppat varandra och tagit strider ihop. Hon har till och med fått ur mej saker jag aldrig trodde jag skulle prata om, mer än i kod med världens bästa vän. Hon har arit riktigt bra "medicin och terapi" genom att bara vara.

Min syster presenterade mej för två i hennes bekantskapskrets, som också har haft psykiska problem. Jag släppte in båda två i mitt liv utan att tänka. Båda hade samma idéer som mej, om vad vänskap är.
Helt plötsligt är jag inte så ensam längre. Jag har till och med fler än jag "hinner med". Men det gör inget. Vänskap baseras inte på antal minuter man umgås, utan den tid man faktiskt kan vänta på någon som betyder väldigt mycket. Så, Världens bästa vän: Jag älskar dej för evigt!

Nu har jag snart gått igenom allt jag äger. Sorterat ut de få saker som ska få följa med i flytten. Mycket skit som ska slängas och skänkas.

Min bästa vän vill veta saker om Svinet hon inte redan visste. Lägger ut skiten här också, så alla får veta. Detta ärvad jag kom på just nu, som hon inte redan vet.

• En manlig förkylning är värre än lunginflamation "du MÅSTE gå och handla, jag är sjuk"
• "killar är bara kompisar med tjejer för att de vill ligga. Det gäller inte mina tjejkompisar"
• Är man flickvän, så måste man gå med på att knulla minst varannan dag
• Allt som är dåligt beror på min sjukdom
• "Jag slog bara för att du provocerade. Det är alltså ditt fel"
• "Det är ingen idé att jag söker hjälp, eftersom det är dej det är fel på"
• Jag tillät honom inte köpa saker åt mej. Annars använde han sånt som argument "men jag köpte ... åt dej ..."
• Man polisanmäler inte någon man älskar. Det räknas som att göra illa
• Killar kan inte rå för om de är otrogna
• "Vill du göra något tillsammans kan du börja spela WoW"
• "När jag jobbar vill jag inte göra något när jag kommer hem"
• "När jag är ledig, vill jag vara ledig och slippa göra massa saker"
• 8-10 timmar 6 dagar i veckan på mitt jobb var inte i närheten av lika ansträngande som hans 35 timmar i veckan. Punkt slut.
• Jag kan ingenting om mat och träning, trots att det är mina två största intressen
• Valfrihet = gå med på det han bestämt, tvingas till det eller inte vara med och bestämma
• Jag kan inte hantera alkohol, för att hans ex, någonting, någonting, någonting
• Han kommer aldrig förstå varför han kunde ta sin TV och dra åt helvete. "Vi hade det ju så bra"

Polisrapporten får hon nästa gång vi ses. Kan hända att även den kommer upp här. (Beroende på tillgång till scanner)

Det ska bli så skönt att flytta härifrån!

Jag ringde min handläggare igår och öste ur mej massa dumt. Eller ja, sanningen som jag i vanliga fall brukar vara så duktig på att censurera. Hon ringde tillbaka imorse.
- Du måste ju höra av dej begriper du väl!
- Jag gör det, och har bett om hjälp i ett års tid. Jag får svaret att jag inte behöver oroa mej och att saker löser sej.
- Tror du det löser sej av sej självt eller?
- NEJ! Jag har frågat om hjälp i ett års tid för att jag håller på att stressa ihjäl mej över att pengarna tar slut i maj och att jag inte är redo för arbetslivet än.
- Jag har inte hört nått från dej sen i november.
- Jag vet. Det var då jag kraschade på grund utav pengastressen. Jag skulle få hjälp och alla lovade att ringa tillbaka. Sen dess har jag bara ignorerat skiten. För jag håller på att dö.
- Men du kunde ju ha ringt!
- Jag har tjatat sen FÖRRA våren. Jag orkar inte.
- Har du ringt arbetsförmedlingen?
- JA, de skulle ringa tillbaka och berätta vem som är min nya handläggare. I December!
- Har du någon kontakt med vården?
- De ska också ringa tillbaka. Jag var där fem gånger förra året och en gång i år.
- Men du kan inte sitta hemma och vänta på att saker ska lösa sej.
- JAG HAR TJATAT I ETT ÅR om att jag håller på att gå under och vill ha hjälp med en lösning. Jag får bara svaren "vi ringer tillbaka", "det är långt dit" och "det löser sej". Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!!
Sen störtgrinar jag så jag inte kan prata.
- Du kunde ju ha sökt om förlängt aktivitetsstöd!
- Det säjer du NU! Jag orkar inte!!!
- Jag skickar hem papper du kan fylla i. Jag försöker få tag i Arbetsförmedlingen och teamet. Sen riger jag tillbaka!

Skit på dej kärring! Jag vet att du ljuger den här gången också. Därför har jag löst det själv. Jag har sålt lägenheten och räknas från och med valborg som hemlös. Utan utgifter kommer jag inte heller behöva någon inkomst. Men det vet du redan, för det sa jag igår till din röstbrevlåda.