Någon som vet?
... ifall smalbilder på mej, från forumen, finns kvar på nätet?
Lägesrapport
Sover fortfarande för lite. Lugnt och skönt men bara tre timmar
Har fått ha en tonårs-moment med fina N. Legat i sängen, skratt, pratat oviktiga saker, skratta, prata sjukdom och framtidsplaner. Och skrattat.
49,8kg
BMI 16,4
Flyr från verkligheten på söndag!
Har fått ha en tonårs-moment med fina N. Legat i sängen, skratt, pratat oviktiga saker, skratta, prata sjukdom och framtidsplaner. Och skrattat.
49,8kg
BMI 16,4
Flyr från verkligheten på söndag!
Trauma hantering
Jag har besökt läkaren idag. Egentligen för ett intyg. Men när jag tog upp sömnlösheten började han gräva runt i mej. Han är jätte bra som läkare. Men det gör Ont att gå dit. Han hittar saker som rör om. Denna gång kom vi in på övergrepp och efter mycket metande drog han ur mej stora delar av vad bland annat svinet gjort.
"Med så mycket trauma och så många övergrepp i bagaget, kanske det inte är så konstigt hur du mår".
Jag är inte medveten om att jag gått runt och grubblat. Vissa anfall av självhat, när jag tänkt på vad jag utsatt mej själv för. Men inget grubblande. Kanske att jag stängt ute skräcken ur medvetandet. Att den, som läkaren sa, ligger och gnager ändå. Att skräcken styr mitt handlande och mitt liv, omedvetet.
Stora delar av mina problem har kommit eller förvärrats gravt, under de fyra år jag slösade bort i hans våld. Under de året intalade jag mej att allt berodde på felet i mitt huvud. Eller om det var svinet som intalade mej det.
En skitjobbig dag! Många tankar. Många känslor. Men för första gången tror jag på en läkare när han säjer: "Du skulle kunna må SÅ mycket bättre". Och det berodde inte på att han kallar mej charmig, när jag svarar lite för ärligt, oväntat och utan att själv riktigt vara medveten om vad jag säjer (vi har träffats i många andra sammanhang än läkare-patient).
Nu ska jag ändra i medicinen igen (byta till seroquel depot och lägga till nån för sömnen) och skrivas upp i kö för traumahantering. Jag ser inte fram emot något av det.
FAN!
Efter att ha sovit max två timmar per natt hela veckan och inte en blund natten till fredag. Får jag nog. Jag räknar noga ut hur mycket medicin jag kan ta för att sova tillräckligt, men ändå vara fräsch nog att jobba dagen efter.
Sen minns jag inte. Jag är förbannat trött när jag kliver upp. Somnar på balkongen. Somnar i badrummet. Somnar på golvet i hallen. Tänker att om jag bara kommer iväg så kommer tröttheten gå över. När jag liggandes försöker få på mej skona inser i alla fall sambon problemet. Han ringer jobbet och meddelar att Zombien inte kan jobba. Jag bäddas ner och vaknar först ett dygn senare. FUCK!!! Sumpat jobbet, bara för att jag inte kan räkna. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag har tagit. Men det var i alla fall bra mycket mer än jag tänkt. Jag förstår inte hur det hände. När tog jag resten av pillerna?
Nu väntar garranterat uppsägning, eftersom jag bara är provanställd.
Nu väntar en jävla massa förklarande.
Jag harat mej själv och denna förbannade sjukdom!
Vart tar man vägen...
... när man bara vill fly?
Lögner
Jag insåg igår kväll, något om mej själv som jag inte vill veta. Jag har försökt ljuga bort det i 10års tid och lyckats hyfsat. Eller ganska bra, kanske. Jag insåg ju inte förrän igår att jag gått runt och ljugit för mej själv. Kanske blir lite lättare att processa nu när jag vet sanningen.
Ångest
Ibland vill jag bara dö
Ibland vill jag bara fly från mej själv
Ibland undrar jag hur jag ska orka resten av mitt liv med den här skiten
Andra gånger mår jag så bra
Förstår inte hur jag kan vilja dö
Jag påmindes just om vem jag var för 10år sen. Så oförstörd av verkligheten. Så omedveten om min sjukdom. Så ...levande?
Ibland önskar jag att jag var tillbaka där.
Ibland önskar jag det inte
Det fanns saker då, som jag skulle gjort annorlunda om jag vetat det jag vet nu.
Men jag hade inte varit den jag är idag, om jag ändrat något då.
Jag hade missat många vägar i livet. Jag hade hamnat någon annanstans.
Jag vet inte om jag vill det heller.
Jag förstår att sjukdomen förkortar livet med 20år.
För ibland vet jag inte om jag orkar
Ibland vet jag inte ens om jag vill orka
..och läster Du det här, så har det inget med dej att göra
Jag har varit farligt nära kanten i nästan en månad
Jag har mina stunder när jag funderar över livet
Ibland vill jag bara fly från mej själv
Ibland undrar jag hur jag ska orka resten av mitt liv med den här skiten
Andra gånger mår jag så bra
Förstår inte hur jag kan vilja dö
Jag påmindes just om vem jag var för 10år sen. Så oförstörd av verkligheten. Så omedveten om min sjukdom. Så ...levande?
Ibland önskar jag att jag var tillbaka där.
Ibland önskar jag det inte
Det fanns saker då, som jag skulle gjort annorlunda om jag vetat det jag vet nu.
Men jag hade inte varit den jag är idag, om jag ändrat något då.
Jag hade missat många vägar i livet. Jag hade hamnat någon annanstans.
Jag vet inte om jag vill det heller.
Jag förstår att sjukdomen förkortar livet med 20år.
För ibland vet jag inte om jag orkar
Ibland vet jag inte ens om jag vill orka
..och läster Du det här, så har det inget med dej att göra
Jag har varit farligt nära kanten i nästan en månad
Jag har mina stunder när jag funderar över livet
2012
Sammanfattning av 2012
- Bett skitkärringen på F-kassan dra åt helvete
- Flyttat
- Jobbat
- Tjänat pengar
- Umgåts med RIKTIGA vänner
- Vågat börja prata öppet om allt skit svinet utsatte mej för
- Rest
- Varit med i TV
- Inte haft några stora svackor
- Skaffat husdjur
- Firat en lugn jul
- Vägt kring 50kg hela året. Till och med under, i långa perioder
- Badat i havet
Jag hoppas 2013 lir ett lika bra år.
