Tvångsförflyttning

Jag föreslår att alla som gjort mej till flyttar till varsin isolerad ö i Antarktis, så jag slipper råka springa på dem någonstans. Jag får ångest av att besöka bland annat hemstaden. Vilken sekund som helst kan svinet, horan, klamydiaknullet eller någon annan riktigt elak människa hoppa fram och förstöra lite till av mej.
Jag hinner inte ens vara "hemma" ett halvt dygn innan svinet kommer släpandes på någon ny stackars tjej. Jag vet inte hur jag ska bete mej. Jag kanske borde stegat fram bestämt. Presenterat mej som "de psykiskt störda exet, som polisanmälde honom för grov misshandel och fortfarande funderar över att anmäla honom för våldtäkt, övergrepp och psykisk misshandel".
Men jag är inte där riktigt än. Inte tillräckligt stark. Däremot vet jag vem den tjejen är. Jag vet en som känner henne. Så jag kan nog berätta sanningen för henne ändå. Även om det inte blir på samma självsäkra sätt som jag önskar.

AMS-vänner!

Vart finns ni?
Jag behöver stöttning och en boost!

Finns ett nytt forum? Finns en chattid? Jag behöver er!
Svara här. Jag publicerar inte svaren.

Vackra människor

Efter att jag bad Horan att sluta knulla min kille och dra åt helvete, så har jag varit ganska ensam. Svinet gjorde inte saken bättre, utan sitt bästa för att isolera mej. Lägg på flera års psykisk sjukdom, så finns det inte många kvar. Det fanns endast en människa kvar i mitt liv, världens bästa vän. Det är en av de vackraste människor som någonsin kommer pasera i mitt liv. Hon har ägnat fem år åt att ge, utan att få något tillbaks. Hjärta!

Jag har fått leta efter nya människor. Inte vänner, för det har jag varit alldeles för rädd för. Jag har letat efter sociala relationer, fast på avstånd. Grannar, personal på gymmet, bibliotekarier osv. Det ger egentlige inte ett skit. På sätt och vis var det skönt att tvingas till socialrehab. Tvingas umgås med människor. I den formen var det ganska enkelt. Man träffades på botten, med otvättat hår, nära till tårar och någon typ av framväxt afasi. I den "arbetsrelationen" fanns inte de där kraven som skrämde mej. Jag behövde inte bli omtyckt, eftersom vi bara var "jobbarkompisar". Jag behövde inte säja bra saker. Jag var ju där för mitt sociala handikapp. Det fanns heller inga krav på att jag behövde vara "en perfekt vän". Ställa upp till 300% och allt det där. Ni förstår vad jag menar. Inom rehaben fick jag för första gången umgås med människor utan mina egna orimliga krav.

Min första rehabplats höll egentligen på att ta livet av mej. Ändå känndes det okej att gå dit. För jag viste att det skulle stå andra deltagare där och ta hand om mej. För vi tog hand om varandra. På ett kravlöst sätt. Utan att förvänta oss gentjänter.
Några av dessa finns kvar i mitt liv. Fortfarande på samma kravlösa vis. Vi dricker öl ibland. Skiter i att höra av oss i perioder.

Rehabplats två, där jag är nu, har gett mej otroligt många nya vackra människor. Samma kravlösa vänskap. Men med en otrolig värme och kärlek. Äkta! Jag adopterades snabbt av en liten Tant. Hittade en riktigt nära vän som fick mej att börja prata. Hon fick mej att inse att jag är sjuk men att det aldrig spelar någon roll. Att jag duger. Till och med är kanon och toppen.
Sen ramlade tjejen in, som kallar mej för Rehab-Bästis. Tillsammans har vi växt, fortare än någon kunnat tro. Vi har peppat varandra och tagit strider ihop. Hon har till och med fått ur mej saker jag aldrig trodde jag skulle prata om, mer än i kod med världens bästa vän. Hon har arit riktigt bra "medicin och terapi" genom att bara vara.

Min syster presenterade mej för två i hennes bekantskapskrets, som också har haft psykiska problem. Jag släppte in båda två i mitt liv utan att tänka. Båda hade samma idéer som mej, om vad vänskap är.
Helt plötsligt är jag inte så ensam längre. Jag har till och med fler än jag "hinner med". Men det gör inget. Vänskap baseras inte på antal minuter man umgås, utan den tid man faktiskt kan vänta på någon som betyder väldigt mycket. Så, Världens bästa vän: Jag älskar dej för evigt!

RSS 2.0